Länge leve att man kan göra precis hur fan man vill!

Jag vill denna veckan slå ett slag för att man själv väljer hur, när och vart man lever sitt liv och att det banne mig inte finns några rätt eller fel, bara miljontals olika vägar att gå. Efter en diskussion (för ett tag sen) gällande pluggande (när? var? vad?) och om att det skulle vara mer rätt att plugga tidigt än sent så fann jag mig själv upprörd. Frustrerad. Trampad på. Efter att på ett dömande sätt ha blivit ifrågasatt om varför vi inte pluggar nu och kanske inte inom närmsta framtid heller så tog jag illa upp. Jag tror inte en sekund på att börja plugga bara för pluggandets skull. Hellre pluggar jag lite äldre och lite visare än att kasta mig in i något bara för att jag annars skulle bli för gammal. Jag tycker heller inte att plugga nödvändigtvis är den enda vägen att gå när det finns så oändligt många sätt att lyckas på. Starta eget, jobba sig uppåt, klättra, kämpa, skaffa kontakter, gå kortare kurser. Man kan skapa sin egen framgång och lycka utan att behöva plugga mellan 20-25 och nu när A och jag snart är 25 så har vi hunnit skaffa oss en hel massa erfarenheter som istället gör oss redo för pluggvärlden (om/när vi vill kasta oss in i den). Redo på ett sådant vis som vi inte hade kunnat vara vid 20. 

Jag tycker det är häftigt med olika val av väg att gå i livet och jag fick i diskussionen rätt och slätt försvara vårt sätt att leva på. Att vi inte pluggar när vi är 25 är för den här personen helt sanslöst, otänkbart och ren idioti. För henne är studier den enda rätta vägen att gå, det enda som räknas. Det mesta annat är ploj, obetydligt tjafs man gör i tillägg till studier eller innan man sätter sig i skolbänken. Helst ska man kunna flasha med en riktigt fin titel, typ magister, kanditat och allt vad det heter. Då är man riktigt lyckad. Att A satsar på sin musik anser hon också vara rätt så bortkastat. Frågan hon ställde var mer eller mindre hur länge han ska hålla på med det där innan han inser att han måste ge upp. För att hoppa på skoltåget istället. Hur många år till han tänker tro att han kan bli något. Ordet trångsynt ekar. När jag analyserar vad hon egentligen vill få fram och gång på gång tolkar det likadant (A ska alltså sluta med sin musik för att göra något ordentligt istället. Skaffa sig en utbildning) så inser jag hur starkt det påverkar mig. Hur känslomässigt berörd jag blir av hennes trångsynthet. Jag är stolt och nöjd över vad jag har gjort de senaste åren och har inga som helst problem med att förklara hur jag tänker kring mina val, men när hon hoppade på, nedvärderade och trampade på A:s största dröm så var gränsen definitivt nådd. Trångsynthet är ingen vacker egenskap och att inte kunna se längre än till sina egna åsikter  klär ingen. Att höra henne förringa och vifta bort det som min kära pojkvän brinner för allra mest till förmån för sina egna bestämda åsikter var näst intill skrattretande. Jag ville skratta och slå till henne på samma gång. 

Kanske att jag nu lät negativt inställd till skolan och studier, vilket inte alls är sant. Tvärtom. Jag har alltid älskat skolan, alltid trivts med att plugga och ha den typ av vardag som det ger.  Jag tror på skolan, men det jag vill få fram är att jag tror på fler saker än skolan. Jag tror på kreativitet och vilja och på att det kan ta människor hur långt som helst. Då kan det kvitta om man har en lång universitetsutbildning, en kortare yrkesutbildningsvariant eller ingen vidareutbildning alls. Det viktiga är att man tänkt till och kommit fram till att den väg man väljer passar en själv för det är då jag tror att man i slutändan blir som nöjdast. Som mest framgångsrik inom det man väljer att satsa på. Jag tänker fortsätta att följa min intuition och att vara öppen inför människors påhittighet och olika typer av livsidéer. Är det något jag går igång på så är det just folk med gnista för vad de gör. Vad det än må vara. Och väljer de en udda väg att leva ut sina drömmar på så är det ju bara extra spännande.